Sammy

Det här med grannar slutar aldrig att facinera mig.
Man presenterar sig och snackar lite artig skit om väder och vind.
Efter det är det okej att säga hej när man träffas på gatan, gärna nämna några fula saker då också.
Nu börjar spaningen. Man har kommit så långt att man vet varandras namn och arbeten och det uppenbara, adressen.
Men fortfranade har man ju nada koll på varandra. Är männskan ett freak? Har hon ett bondagerum? Är hon psyksjuk? Eller det minst troliga, är hon normal?
Plötsligt känner man sig under sin diskning betraktad och vänder sig om för att få se herr eller frun granne stå och glo och fundera över om diskning verkligen är så normalt som man tror..
Är du ny på en gata är du den nya kändisen, bra eller dåligt.
Under första året kommer du att granskas och betraktas med kritiska ögon och det minsta fel du gör kommer att sätta sina spår. Försök att under första året verka så normal som möjligt, fast ändå inte överdrivet. Familjer som verkar fungera felfritt blir oftast mer intressanta eftersom att man misstänker att de döljer något under den perfekta ytan. Men var inte heller det fullfjädrade freak du egentligen är för då lär du få svårt att låna socker.
Kort sagt det här med grannar är mycket svårare än det uppenbara.