Sammy

Jag lever med en ständing känsla av att vara nr 2.
Jag har två riktigt nära tjejkompisar, oavsätt vem av dem jag är med känner jag mig alltid som näst bäst.
Här om dagen höll jag på att få ett riktigt psykbryt när inte mindre än 8 killar under en och samma kväll kom upp till mig och frågade om min kompis. Först kommer den ena och frågar varför hon inte svarar i telefon, känns som att jag är just rätt människa att fråga, varför inte bara ta det med henne men nej då, det vågar man inte, klaga istället för hennes kompis. Lite senare kommer herre nr 2 full som ett svin och ska beklaga sig över hur synd det är om honom för att min kompis inte tycker om honom. Jösses, jaha, vad ska jag göra åt det?
Det jag stör mig mest över är mig själv. Att jag faktiskt tar på min nån himla roll som psykolog åt dessa idioter. Sen! Idiot grej två, jag går och bertättar för min kompis om alla killar som älskar henne och som vill ha henne. Människan går sen och klagar över alla sms och samtal hon får från alla killar som älskar henne. Buhu, poor thing. Förlåt mig, men är det så jävla jobbigt be boysen ta sig nånstanns då, men jag vet ju att hon älskar det. Blir så jäkla trött.
Jag vet att jag är älskad och omtyckt men ibland pallar jag bara inte. Tyvärr så är det  ju inte bara bland killarna, även våra gemensamma kompisar dissar och "favoriserar" henne. Jag kräver verkligen inte att alla ska älska mig men självklart vill jag väl också höra nångång från mina kompisar att nån liten pojk spanar in en men det händer ju inte.
Hatar också att jag har börjat bli bitter för det här. Haha vadå i-landsproblem, men det är verkligen så, blir skit lack så fort hon nämner nått om de där himla killarna som hänger på henne. Klart det kan väl vara jobbigt till viss del men som sagt be dem ta sig nånstanns då. Jag tycker synd om henne för mycket annat som pågår i hennes liv och jag skulle verkligen inte vilja byta liv med henne men jag önskar att jag kunde slappna av och ta mig själv för den jag är och vara nöjd med det och några fler blickar skulle ju inte skada. :*-)

Det här med grannar slutar aldrig att facinera mig.
Man presenterar sig och snackar lite artig skit om väder och vind.
Efter det är det okej att säga hej när man träffas på gatan, gärna nämna några fula saker då också.
Nu börjar spaningen. Man har kommit så långt att man vet varandras namn och arbeten och det uppenbara, adressen.
Men fortfranade har man ju nada koll på varandra. Är männskan ett freak? Har hon ett bondagerum? Är hon psyksjuk? Eller det minst troliga, är hon normal?
Plötsligt känner man sig under sin diskning betraktad och vänder sig om för att få se herr eller frun granne stå och glo och fundera över om diskning verkligen är så normalt som man tror..
Är du ny på en gata är du den nya kändisen, bra eller dåligt.
Under första året kommer du att granskas och betraktas med kritiska ögon och det minsta fel du gör kommer att sätta sina spår. Försök att under första året verka så normal som möjligt, fast ändå inte överdrivet. Familjer som verkar fungera felfritt blir oftast mer intressanta eftersom att man misstänker att de döljer något under den perfekta ytan. Men var inte heller det fullfjädrade freak du egentligen är för då lär du få svårt att låna socker.
Kort sagt det här med grannar är mycket svårare än det uppenbara.

Känner redan ångesten komma krypande.
Känns som att jag flyttat hundra mil bort, alla mina kompisar festar och vad gör jag? Dricker te, party...
Är det såhär det kommer bli? Ska jag sitta här ute själv på kvällarna, saknar alla kompisar och närheten till dom. Att kunna göra alla spontana grejer, det kommer jag inte kunna göra på samma sätt längre.. fick bara plötsligt panik..

Herrejösses.
Jag har för första gången i mitt liv flyttat, eller jag håller på att flytta.
Sjukt läskigt men sjukt kul. Att byta från lägenhet till hus är sannerligen trevligare än tvärt om, eller kan ju bero på att jag bara bott i lägenhet tidigare, men men jag tycker i alla fall att det är grymt att ha ett hus. Spela musik så högt du vill, gör om precis hur och när du vill, ha fester utan att nån kan klaga, få ett eget badrum (i alla fall jag tihi) och man kan slå sönder väggar utan att bli stämd. Kort sagt hus är perfekt för familjen Moberg. Får se hur länge jag blir kvar här, ska väl flytta till en egen lägenhet snart men just nu är det kanon! Och! Utrymme! Jösses, finns hur mycket plats som helst! Helt underbart:D
Finns dock tre minus: Vi måste sälja Ljusterö♥, vi lämnar lidingö♥ och alla kompisar som är kvar på L-ö är låångt bort, känns det som fast det är inte så långt. Tar ungefär 20 min med bil men ändå.. känns lite tragiskt, saknar Jess galet mycket! Men, jag ska ju snart ta körkort och då kommer jag racea fram och tillbaks till Lidingö jämt! Och när jag är full så våldgästar jag Jess:D Kort sagt, Lidingö blir inte av med mig! Och inte folket som bor där heller:)
Säger man hoho här inne så ekar det:D
xoxo♦

---

Jag är vanligtvis en glad och positiv människa, men det finns några saker som tar död på all glädje och gör att allt övergår i hat.
Däribland krokskallar till medtrafikanter.
Att köra bil: Man kommer snabbt fram,  avkopplande, en känsla av frihet, går fort (om man kör fort), man kan sjunga falskt utan att nån klagar, det går att göra det mesta i den och framför allt så är det sjukt kul.
Att köra bil med tillsammans med alla andra idioter i bilar: Man blir sur, man blir surare, man blir förbannad, man börjar skrika för sig själv, man vevar ner rutan och börjar skrika åt idioterna, man går ut ur bilen och möter idioten i en fight på gatan, man blir anklagad för misshandel och åker på böter och med lite otur fängelse - man blir bitter.

På bilskolor snackas det så mycket om alla faror med att köra bil. Det går så fort, man kan köra av vägen, man kan dö, hej och hå men idioterna som man tvingas dela vägen med? jaa.. håll undan och sammarbeta i trafiken, just det. Släng er i väggen. Går väl an så länge folk är trevliga och försöker, men skrik åt Stina Moberg 18 år som är ute och övningskör och faktiskt gör rätt i att inte lämna företräde i en rondell. Usch, folk.
Man ska vara snäll, genomsnäll;)

                     Till alla människor där ute, Stina Moberg är trött.

Trött, och tyvärr inte alls pga att ha pluggat skiten ur mig som mitt tidigare inlägg lovade. 
Nej ni, trött för att jag inte har gjort mer än ett skit i dag.
Jag är oerhört missnöjd med mig själv.
Lovar att bättra mig imorn.
Nu ska jag lägga mig och slå lite på min snarkandes pojkvän som ligger här bredvid.
                
                                           Puss och kram! ♥

Nu är jag på väg hem ifrån några underbara dagar på Ljusterö. Tyvärr måste jag åka buss för att komma hem. Usch vad jag inte alls gillar att åka buss! Tåg, bil, flyg, cykel,båt, ballong vad som helst men inte buss! Så segt, varmt, fullt av folk som önskar att de var någon annanstans men låter inte det hindra dem ifrån att stå med sina svettiga armhålor i ansiktet på en. Man kunde ju hoppas på lite sympati eftersom att vi alla sitter i samma båt, eller ja, buss. Men nej då, istället blir det som någon slags hämd på alla andra medpassagerare att de måste stå och trängas i en varm buss med massa främmande människor. Nej fan, buss asså..
Dags att skaffa bil..
Men men, vi passerar just den fina staden Åkersberga, känner att glädjen höjs ytterligare i bussen..
Haha, en snabb bil ska jag ha, så att man fort som fan kan passera missärer som denna;)
Nu börjar två tanter störa sig på mitt skrivande så jag får nog lägga ner nu.
Buyebuye baby blue!

Jag har hittat en ny sida av mig själv, en sida jag verkligen inte trodde jag hade. En Lugn Sida. Ja ni hörde rätt.
Stina Moberg har en lugn sida, det ni!
Nej men jag har alltid varit en så galen och vild människa, visst det är jag fortfarande men jag har på senare tid märkt att jag faktiskt kan ta det lugnt. Jag kan andas djupt och lugnt flera gånger och det beror inte på att jag just haft fantastiskt sex eller något utan kanske bara en liten grej som att jag just tagit en klunk av ett gott te.
Välkommen till filosofi hörnan haha. Slut med skit snack, men jag tror seriöst att jag kanske inte helt är som min far som bara rusar runt ständigt och jämt utan att även jag har en liten sida av lugn..
Nu ska jag lugna ner mig ytterligare genom att gå och lägga mig.
Good natt;P

Jag är sjuk.
Jag vill inte vara sjuk.
Jag hatar att vara sjuk.
Jag tror inte att det är nyttigt att vara sjuk.
Jag är övertygad om att det är tråkigt att vara sjuk.

Jag är super lycklig över att min favorit ska komma hit, där fick jag till det;)
Jag vill bli frisk tills dess.
Jag hatar att jag inte har ett stort flak med en massa alkoholhaltiga drycker i just nu.
Jag tror att jag skulle dö utan musik.
Jag är övertygad om att det här var det mest menigslösa jag någonsin skrivit.

Nu börjar jag bli riktigt lack på det här vädret.
Antingen får det börja snöa som fan och bli kallt så att det blir riktig vinter eller så får det ta och börja bli varmt nu!
Min solbränna börjar redan försvinna.. är lite förskräckt haha
Jag vill ha sooooooool!<3

Jag fryser jämt